Tillbaka till Sagoskogen!

Det var en tidig morgon i juli vid bryggan på Fnissarnas ö i Aspiatiska havet.

Syrenbersån, schersminen, tulpanerna, köksträdgården och allt det andra var som det brukade.

Utom en sak! Farfar hade rott till fastlandet! Det brukade han bara göra på onsdagar... och idag var det torsdag!

Lilla Syster funderade på om hon skulle berätta för de andra på ön att Farfar hade rott till fastlandet fast det var torsdag. Men de andra sov nog fortfarande...

Hon satt kvar på bryggan och njöt av morgonens stillhet. Farfar hade rott iväg tidigt i det första gryningsljuset. Lilla Syster hade vaknat när Farfar gick nerför trappan på väg ut. Hon smög efter honom för att se vart han var på väg.

Plötsligt fick Lilla Syster ruskigt bråttom. Hon kom ihåg att det var torsdag... Farfar försvinner inte på torsdagar! Hon måste skynda sig att väcka Bror!

Lilla Syster sprang tvärs igenom schersminbuskarna och rätt över tulpanrabatten. Sen vidare uppför repstegen till Fiolas rum, in i hennes garderob, där det fanns en hemlig dörr som ledde in i Lilla Systers garderob och vidare över hallen in till Brors rum.

Hon hoppade upp i Brors säng och vidare upp på hans mage. Hon hoppade upp och ner och under tiden skrek hon:

– Vakna, vakna! Farfar är på fastlandet!

– Sluta hoppa, annars biter jag dig, morrade Bror. Får inte Farfar vara på fastlandet?

– Jo, men inte på torsdagar. Jag menar, han brukar inte vara där på torsdagar, bara på onsdagar.

– Är du säker på att det är torsdag, då? frågade Bror. Vad gör du förresten uppe så här dags? Solen har ju knappt gått upp!

– Jag vaknade av att Farfar gick ut, svarade Lilla Syster, och då blev jag nyfiken på vad han skulle göra. Sen såg jag att han rodde iväg. Då kom jag på att det var torsdag. Farfar gör aldrig något han inte brukar göra!! Sen sprang jag till dig... och här är jag nu!

– Vad ska vi göra? frågade Lilla Syster. Tror du Farfar har blivit tokig eller nåt?

– Inte värre än vanligt i alla fall, svarade Bror, men det låter ju onekligen lite konstigt. Vi går ner till bryggan och funderar ut något.

– Mm... det kan vi göra, sa Lilla Syster, men vi måste gå sakta och njuta av morgonen. Det är så vackert och stilla så här dags. Det är ju inte så ofta vi är vakna så här tidigt, så det är väl bäst att vi passar på att njuta.

De gick ut genom stora dörren på framsidan av huset. Sen följde de stigen fram till pumpen sen rakt igenom granhäcken. På andra sidan häcken stannade de tvärt.

Hela bryggan var full av blåluddiga bollar!

– Ullisarna, viskade Lilla Syster, är de vakna så här dags?

– Vad gör de? undrade Bror.

– De försöker ta loss jollen, ser du väl, pep Lilla Syster.

– De kanske också letar efter Farfar, sa Bror. Eller de kanske inte ens har märkt att hans båt är borta. De vet nog förresten inte vilken dag det är.

– Kom, vi smyger närmare, viskade Lilla Syster.

De hörde ullisarna morra och gnälla över knopen på jollens lina och en del av dem hade börjat gnaga på linan. Linan var gammal och ullisarnas tänder vassa och plötsligt gick linan av.

– De tänker verkligen ge sig ut med jollen, sa Lilla Syster. Vi måste hindra dem! De kan ju inte ro!

Bror och Lilla Syster sprang mot bryggan, men de hann inte fram förrän jollen redan var ute på vattnet.

Alla ullisarna hurrade och skrattade där de satt i jollen. Plötsligt blev de tysta. De kom antagligen på att de måste ro om de skulle komma dit de ville.

Alla kastade sig på ena åran och när de tagit ett årtag kastade sig alla på den andra åran. Jollen guppade hit och dit. Det slutade med att båda årorna hamnade i vattnet.

Ullisarna skrek i högan sky och sprang fram och tillbaka i jollen. De stirrade skräckslagna ner i svarta vattnet. Sen kröp de ihop längst ner i båten. Ullisar är nämligen mycket rädda för vatten.

Jollen drev iväg mot Svarta Djupet. Det är det djupaste stället runt hela ön och samtidigt det smalaste sundet mellan ön och fastlandet, men det är alldeles för djupt för att någon av invånarna på Fnissarnas ö skulle våga sig över med båt eller simma eller så.

Ditåt drev alltså jollen med ullisarna. Det hördes inte ett ljud ifrån dem. Bror och Lilla Syster funderade på om de möljigen dött av skräck.

– Du Lilla Syster, sa Bror, vi går ner till metstället. Där kommer nog jollen fram så småningom.

– Jättebra, svarade Lilla Syster, de kommer att tro att vi suttit och metat hela morgonen och inte alls har sett när de tog båten från bryggan.

Nere vid metstället stod alltid några metspön nerstuckna i sanden för det finns alltid någon invånare på Fnissarnas ö som ibland vill vara för sig själv en stund och tänka. Och när man ska tänka är det utmärkt att meta. Då kan man vara alldeles stilla och tyst utan att någon tycker det är konstigt.

Bror och Lilla Syster slog sig ner vid metstället med varsitt metspö och väntade.

Plötsligt bröts den sköna tystnaden av att gälla röster sjöng Till Havs och där runt Mysudden kom jollen drivande full med sjungande ullisar.

Om nu någon tror att de sjöng för att de var glada så är det alldeles fel. De sjöng för att slippa höra vattnets kluckande under jollen. Det ljudet gör nämligen ullisar alldeles vettskrämda.

– Törs vi rädda dem eller äter de upp oss då, frågade Lilla Syster.

– Om vi inte räddar dem, så driver de långt ut på Aspiatiska havet. Då får vi antagligen aldrig se några ullisar igen, svarade Bror.

– Ja det vore ju synd, sa Lilla Syster. Till och med ullisar är saknade om de försvinner. Det händer att de är trevliga någon gång.

– Då räddar vi dem, sa Bror och slängde ut sin metrev så kroken fastnade i jollen. Lilla Syster gjorde likadant. Sen drog de. Ingen kan ana hur tung en jolle med rädda ullisar kan vara!

Det gick sakta med säkert. Ullisarna tystnade. De hade upptäckt att de höll på att bli räddade.

Uppe i huset hade Mor och Far vaknat av att ullisarna sjöng.

– Förstår inte vem det kan vara som sjunger så här dags på morgonen, gäspade Mor. Solen kan inte ha varit uppe länge.

– Det låter som det är många som sjunger. Kan det möjligen vara ullisarna? Skulle just vara likt dem att väcka anständiga varelser så här tidigt, svarade Far.

– Det var konstigt, sa Mor, skulle de sjunga Till Havs, som är så rädda för väta att de knappt törs dricka ett glas vatten?

– Har ni hört? hördes en röst från rummet intill. (Det var Rumpastumpan som hade vaknat). Nu har ullisarna blivit tokiga. De sjunger om vatten! Det måste ha hänt något förfärligt!

Alla tre gick ut för att se vad som hänt.

Först gick de till bryggan.

– Både jollen och Farfars båt är borta! utropade Rumpastumpan.

– Ser ut som ullisarna har övat rodd på morgonkvisten, sa Far. Undrar om de har kapprodd eftersom de tagit både jollen och Farfars roddbåt?

– Nu är du väl bra dum Far, sa Mor. Hur tror du att ullisarna kan ro som är så små, lätta och runda som bollar?

– Ja, men på något sätt har de rott i alla fall för båtarna är borta.

– Har ni hört så tyst det blev, frågade Far. Vem kan ha stängt av de där gaphalsarna?

– Vi får väl se efter, sa Mor. Vi går till metstället. Det lät som sången kom därifrån.

Så tågade alla tre iväg mot metstället. Först Rumpastumpan, sen Mor och sist Far, som förgäves försökte få eld i sin pipa.

De kom fram lagom för att se hur en hel rad med ullisar gick iland.

När de kommit en bit upp på land började de sjunga igen. Fast de sjöng inte Till Havs utan En sjöman älskar havets våg. Nu var de tuffa igen när de fått fast mark under fötterna.

– Vilken tur att vi var här och kunde rädda er, så ni slapp vara rädda, sa Lilla Syster när ullisarna klev ur jollen.

– Rädda? Vi? skrek ullisarna. Vi var inte rädda. Hur kan ni tro det?

Det är så med ullisar. De är väldigt rädda för vatten, men skulle aldrig erkänna det för någon.

Där stod alla fem, Mor, Far, Rumpastumpan, Bror och Lilla Syster och såg den långa raden av sjungande, luddiga, blålila bollar tåga iväg upp genom gräset.

– Hur kom de på en så knasig idé som att låna jollen? frågade Mor.

Bror och Lilla Syster tittade på varann. Ingen hade kommit ihåg att fråga ullisarna vad de egentligen gjorde ute på sjön. Lilla Syster hade ju bara gissat att de letade efter Farfar.

– Farfar! utropade Bror och Lilla Syster samtidigt. Han är ju på fastlandet! Fast det är torsdag!

– Va!? skrek de andra tre med en mun, är inte Farfar hemma?

– Lugn nu, sa Far, som äntligen hade fått fyr i sin pipa och alltså kunde vara lugn. Nu tar vi det här från början.

– Alltså, Far vände sig till Bror och Lilla Syster. Hur vet ni att Farfar är på fastlandet?

– Hans båt ligger inte vid bryggan, sa Lilla Syster.

– Men båtarna hade ju ullisarna tagit, sa Far.

Far tänkte en stund, sen sa han:

– Ja, visst, de hade ju bara jollen! Så ni menar alltså, fortsatte Far, att Farfar har rott till fastlandet på en torsdag! Det är ju upprörande!

– Det är ju det vi försöker säga, sa Bror och blinkade åt Lilla Syster.

– Vad gör han där på en torsdag, undrade Mor.

– Det är ju det som är det mystiska, sa Lilla Syster.

Sen satt alla fem med metspö i handen och funderade så metrevarna krusade sig.

När de satt där och funderade kom två åror flytande runt Mysudden. Det var de två årorna som ullisarna tappat.

Ingen såg när årorna tyst och fint flöt in mot land och lade sig på varsin sin sida om jollen.

När det gått en bra stund och solen hade flyttat sig en bit högre upp på himlen, reste sig Far och sa:

– Nej, nu går jag upp till huset och ser efter om inte Farfar är hemma i alla fall.

Lilla Syster tittade mot jollen...

– Har ni sett, utropade hon, årorna har flutit till jollen medan vi har suttit här! Kul va?

– Har någon kommit på vad vi ska göra, fortsatte hon?

Alla ruskade på huvudet.

– Inte ifråga om Farfar i alla fall, sa Bror, men jag tycker att du och jag tar och ror tillbaka jollen till bryggan.

– Ja, det gör vi, sa Lilla Syster, men vi kan inte ta samma väg som ullisarna över Svarta Djupet. Vi får ro runt ön åt andra hållet.

Bror och Lilla Syster gick till jollen, plockade upp årorna och började ro. De tog en åra var, så de inte skulle tappa dem de också.

Mor och Rumpastumpan gick tillbaka upp till huset.

De kom överens om att det inte var någon idé att leta efter Farfar. Det var bara att vänta tills han kom hem. För det gjorde han ju så småningom. Bara det inte tog för lång tid! Allihop var mycket nyfikna på vad han hade för sig. Särskilt Rumpastumpan, som i hemlighet var väldigt förtjust i Farfar, funderade på vad han gjorde.

– Tänk om han är och plockar blommar åt mig, tänkte hon. Äh, så ska jag väl inte tänka, så gammal som jag är, men det skulle vara bra romantiskt med en bukett blommor som Farfar plockat till mig!

Ingenting blev som vanligt den här dagen. Alla bara fortsatte att fundera och gjorde inte alls det de brukade göra. Och ingen frukost blev det! Den verkade alla ha glömt bort.

Ute på havet rodde Bror och Lilla Syster. De hade rott runt Långa Näset och var nu precis mitt emellan Fnissarnas ö och Grottön. De sneglade lite försiktigt mot Grottön. Ibland när det stormade så hördes underliga ljud därifrån. Som om någon skrek eller ylade.

De rodde lite fortare och tittade på sin egen ö istället. Härifrån syntes Regnbågsfallet som forsade från Farfarsberget.

– Har du sett uppe i lärkträdet, sa Lilla Syster och pekade så hon nästan tappade åran. Där sitter ju en liten ullis!

– Ja, det gör det, sa Bror och kisade mot trädtoppen. Det ser ut som den minsta av dem.

– Har den suttit där hela morgonen, så har den missat en tur på havet, sa Lilla Syster. Tänk om den är den enda av ullisarna som gillar vatten!

– Äh, sa Bror surt. Jag vill sova. Vill inte vara uppe så här tidigt!

Väl framme vid bryggan fick de lov att knyta ihop linan som ullisarna hade gnagt av. Sen förtöjde de jollen.

Bror gick direkt upp till sin säng och somnade nästan innan han lagt huvudet på kudden.

Lilla Syster satt kvar ute på bryggan en stund och tittade ut mot havet och fastlandet där Farfar var.

Solen stod högre på himlen nu och det var mycket varmare än förut. Havet krusade sig lite i brisen.

– Tänk vilken morgon, sa Lilla Syster för sig själv. Inte ett enda moln på himlen. Jo, förresten, ett litet ulligt där borta. Stackars lilla moln, undrar om det känner sig ensamt?

– Om jag bara inte var så nyfiken på vad Farfar gör, mumlande Lilla Syster. Nej, här kan jag inte sitta. Det är väl bäst att jag går in och sover jag med.

Det var alldeles tyst i huset. I vanliga fall brukade det höras dunk från Rumpastumpans vävstol, hon var nämligen alldeles galen i att väva mattor, men idag var till och med den tyst.

Lilla Syster kunde inte sova, så hon satte sig på byrån istället. Där satt hon nu och lyssnade på tystnaden och tänkte på Rumpastumpan, som nog var lite förtjust i Farfar! Hon brukade väva mattor åt honom. Det hade blivit ganska många genom åren.

Farfar bodde på översta våningen, i vindskupan. Det var väldigt sällan någon annan än Farfar själv var där. När Mor ibland skickade Lilla Syster i något ärende till Farfar, så brukade Lilla Syster titta sig omkring väldigt noga. Där fanns massor av böcker, öppen spis, en säng och så en gungstol. Där satt Farfar för det mesta och läste.

Annars satt han ofta på norra sidan av Farfarsberget och drack ingefärsdricka. Då kunde man se hatten sticka upp från andra sidan berget.

Ingefärsdrickan förvarade han i sin egen jordkällare på norra sidan av ön.

Farfar var en ganska hemlig figur. Ingen visste vems farfar han egentligen var och ingen visste vad han hette. Alla kallade honom bara för Farfar. Han brukade alltså ro till fastlandet varje onsdag. När Lilla Syster i morse vaknade av att Farfar gick ut, så kunde hon inte låta bli att följa efter, för att se vad han skulle göra... eftersom det var... Just det! Torsdag!

Plötsligt var det inte tyst längre. Ett förfärligt pipande och gnällande hördes från andra sidan garderobsdörren.

– Det måste vara ullisarna som är hungriga, tänkte Lilla Syster.

När hon kände efter var hon ganska hungrig själv. Hon gick in till Bror. Han sov med kudden på huvudet och snarkade och pep. Hon visste inte om hon skulle våga väcka honom en gång till på samma dag. Han kunde bli lite ilsk, då...

Hon kikade in till Mor och Far. De snusade och sov de också.

– Nähä! Ingen frukost där heller.

Hon gick vidare in till Rumpastumpan. Alldeles tomt! Hon satt väl på Farfarsberget och längtade efter Farfar, förstås!

Ullisarna hade försvunnit ner till köket. Fiola, som alltid spelade fiol, satt väl vid ån och försökte konkurrera med Näcken som vanligt. Hon hade inte varit synlig på flera veckor.

Gråstenskvätt hade hon inte heller sett på ett tag. Han var nog där Fiola var...

– Jag får väl gå ner till ullisarna i köket, då! sa Lilla Syster för sig själv.

Väl nere i köket stannade hon och tittade. Vilken syn! Mitt på bordet stod Nypan, som bara skrattade när hon lyckades nypa någon, och dirigerade ullisarna.

Några kokade ägg och några dukade. Tre stycken satt på bordet och bredde smörgåsar. Ett par av den största sorten försökte hälla vatten över théet i kannan.

– Fortare! jag är hungrig som bara en Nypa kan vara, fräste Nypan.

– Skynda er, annars nyps jag!

Lilla Syster lämnade köket.

– Det är konstigt, tänkte hon, ullisarna är större än Nypan och många fler, men ändå är de hemskt rädda för hennes nyptag.

Lilla Syster gick sakta längs stigen förbi syrénbersån och in i granskogen och fram till klippan vid Regnbågsfallet. Det var fnissarnas tvätt- och badställe. Hon satte sig på en sten mitt i vattenfallet. Där satt hon tills pälsen var alldeles genomvåt. Sen gick hon till syrénbersån, satte sig på bordet och somnade.

Hon vaknade av att det hördes steg på stigen utanför bersån. När hon kikade genom syrenerna såg hon Rumpastumpan komma tassande.

– Hallå, Rumpastumpan, ropade Lilla Syster. Var har du varit?

– Oj, sitter du där i bersån, sa Rumpastumpan överraskat. Ligger inte du och sover som de andra? Är du hungrig, förresten?

– Jo, jättehungrig! sa Lilla Syster, men var har du varit? fortsatte hon.

– Hm... jo... Jag tog en liten promenad upp på Farfarsberget. Det såg ut som om Farfar satt där, men det var bara hatten.

– Den har han nog lagt där för att vi ska tro att han sitter däruppe, så att vi inte skulle märka att han åkt till fastlandet! sa Lilla Syster. Fast det kom vi ju på långt innan du upptäckte hatten!

– Var inte du hungrig? frågade Rumpastumpan. Varför sitter du här då? Varför är du inte inne och ordnar frukost?

– Därför att köket var fullt av ullisar och en hungrig Nypan när jag var där och tittade in. Har suttit här och väntat på att de ska äta färdigt, men jag somnade här på bordet och vaknade av att du gick på stigen, sa Lilla Syster.

– Usch! sa Rumpastumpan och rös, hungriga ullisar är ju inte det roligaste att möta vid frukosten. Särskilt när vi just har räddat dem från att driva till havs i en jolle utan åror!

– De kanske har ätit färdigt nu, fortsatte Rumpastumpan. Vi kan väl gå och se efter.

Lilla Syster och Rumpastumpan gick försiktigt in i huset och fram till köksdörren och kikade in. Fortfarande fullt med ullisar!

Och vilken röra! Ägg, brödsmulor och thé nästan överallt! Nypan satt mitt i alltihop och slängde äggskal och brödsmulor på ullisarna och de skvätte thé på henne.

De var alldeles tydligt osams om någonting.

– Vad bråkar ni om? undrade Lilla Syster. Har ni blivit alldeles tokiga? Titta hur det ser ut i köket!

– Vi får ingenting att äta! skrek ullisarna. Nypan vill ha allt själv.

– Vem har ordnat frukosten? frågade Rumpastumpan.

– Det har vi gjort, svarade ullisarna. Nypan har stått på bordet och gastat om att hon tänkte nypa oss om vi inte gjorde som hon sa!

– Jaha, du lilla Nypan, sa Lilla Syster, nu får du allt ta och dela med dig. Sen får ni städa här, så att vi andra kan laga frukost.

– Ullisar är knasiga, så de ska ingen mat ha! fräste Nypan. Och städa är jag alldeles för mätt för att orka, så det så!

Sen försvann hon som ett streck ut genom köksdörren.

– Nu kan ju ni ullisar passa på att äta lite, så hjälps vi åt att plocka i ordning sen, sa Rumpastumpan.

Ullisarna åt så de blev ändå rundare än förut. Sen gick de i en blåviolett, vaggande, lång rad ut genom dörren och försvann.

– Nähä, ingen städhjälp där heller, sa Lilla Syster. Men de var i alla fall tretton stycken som de brukar vara. I morse var de bara tolv. Den trettonde satt i lärkträdet och drömde.

Det la inte jag märke till, sa Rumpastumpan, men det var ju tur att den trettonde också fick lite frukost.

Sen diskade de och städade köksbordet. Det tog en bra stund.

– Puh, stånkade Rumpastumpan, äntligen färdigt. Så stack hon huvudet i skafferiet.

– Ska vi göra äggsmörgåsar och dricka enbärsdricka till? fortsatte hon.

– Mums, svarade Lilla Syster hungrigt.

– Ska vi göra smörgåsar så det räcker till de andra också? Vi kan ju överraska dem med frukost på sängen!

– Ja, det gör vi, kvittrade Rumpastumpan. Om du kilar upp till södra jordkällaren och hämtar enbärsdricka, du kan ta korgen som står i hörnet där, så gör jag smörgåsarna.

Lilla Syster tog korgen och gav sig iväg mot södra jordkällaren. På vägen dit såg hon alla ullisarna. De satt på hemlighusets tak och vilade sig efter maten.

I jordkällaren var det som vanligt mörkt och kallt. Allra längst in stod enbärsdrickan.

Varje höst efter första frostnatten plockade de enbär på fastlandet. Sen gjorde Mor enbärsdricka så det räckte ända tills nästa höst.

Lilla Syster satte sig på en av hyllorna och tänkte på de där utflykterna till fastlandet. De brukade följa med allihop. Farfar också och ullisarna och Nypan. Till och med Fiola och Gråstenskvätt brukade vara med. Alla hade varsin korg att plocka i och Mor hade tagit med matsäck. Åh, vad gott det brukade smaka med smörgåsar på Mors hembakade limpa efter en hel dags enbärsplockande.

Nej, här kunde hon inte sitta och drömma. Hon plockade ner enbärsdrickan i korgen och började gå ner mot huset igen.

Ullisarna satt kvar på hemlighusets tak.

Lilla Syster funderade på varför de alltid var så arga och fräste när någon pratade med dem. De såg ju så mjuka och goa ut, de där blåvioletta bollarna. Lilla Syster kände på sig att de nog egentligen var så snälla och goa som de såg ut.

Lilla Syster bestämde sig för att ta reda på hur det var med den saken någon gång.

När hon kom in i köket hade Rumpastumpan gjort smörgåsar och dukat en bricka och plockat schersminkvistar och satt i vas.

– Så bra att du kom! log Rumpastumpan. Jag är precis färdig. Ska vi duka på balkongverandan eller ska var och en få sin frukost på sängen?

– Vi kan väl äta på balkongverandan, sa Lilla Syster, annars kan vi inte prata med varann.

– Då gör vi det, sa Rumpastumpan. Kom så går vi!

Först gick de in till Bror. Den här gången vågade inte Lilla Syster hoppa på hans mage, utan väckte honom lite försiktigare.

– Vakna Bror! kvittrade hon och höll en schersminkvist under näsan på honom.

– Mm... vad är det som luktar så gott? snusade Bror och kikade med ena ögat.

– Det är schersminkvisten jag håller under nosen på dig, svarade Lilla Syster. Om du kliver upp nu, så får du frukost på balkongverandan.

– Jag kommer, sa Bror, och klev ur sängen.

– Oj, vilka smörgåsar, fortsatte Bror, de ser alldeles hopplöst goda ut!

– Under tiden jag dukar kan ni gå och väcka Mor och Far, sa Rumpastumpan.

Lilla Syster och Bror gick in i Mors och Fars sovrum.

– Upp och hoppa! hojtade Lilla Syster, det är frukost på balkongverandan.

– Vad menar ni? Kommer ni och väcker mig när jag sover så skönt, fräste Far. Ni förstår väl att jag måste sova ordentligt för att klara av allt jag ska göra på dagarna.

– Tyst nu Far! förmanade Mor försiktigt, du kan väl vara snäll nu när vi blir bjudna på frukost av Bror och Lilla Syster. Det händer minsann inte varje dag!

– Rumpastumpan har gjort smörgåsarna! sa Lilla Syster.

– Hm... Ja, det skulle vara för Lilla Systers skull då, svarade Far alldeles lugnt och klev ur sängen.

– Skynda dig nu Mor och ligg inte där och dra dig längre. Hörde du inte att det var frukost? sa Far och tittade på Mor.

– Gå du, jag kommer, svarade Mor.

De gick ut på balkongverandan och slog sig ner runt frukostbordet som Rumpastumpan hade dukat med vit duk och schersminer i vas.

Det var bara Mor som fattades.

– Jag förstår inte att Mor är så sömnig på mornarna, sa Far.

Lilla Syster och Bror sneglade på varann och log. Det var ju i själva verket Far som var den morgontröttaste!

– Jaså, du kommer nu äntligen, sa Far när Mor satte sig vid bordet.

Sen satt de tysta en lång stund och bara åt.

Plötsligt sa Rumpastumpan:

– Har ni tänkt på att solen skiner på den här sidan av huset fastän vi äter frukost? Jag menar, här är det ju bara sol på eftermiddagarna!

Alla slutade äta och tittade på solen. Det hade de inte tänkt på.

– Det la jag märke till på en gång, sa Far och tände sin pipa.

– Det är alltså eftermiddag, sa Mor fundersamt. Vi har alltså sovit bort nästan hela dagen!

– Så roligt, ropade Bror och Lilla Syster, att få äta frukost så här sent! Då orkar vi vara vakna längre i natt!

– Det låter förfärligt, muttrade Far. Vi har sovit bort en massa nyttiga timmar! Usch!

Under tiden alla pratade hade Rumpastumpan rest sig och gått till sitt rum utan att säga något. Så gjorde hon ofta. Först var hon trevlig, kvittrade och pysslade och så plötsligt reste hon sig bara och försvann utan ett ord!

Så gick eftermiddagen och det blev kväll. Ingen gjorde egentligen någonting. Alla blev bara mer nyfikna på vad Farfar hade för sig!

Vid sin vävstol satt Rumpastumpan, men hon vävde inte. Hon bara satt där och var nyfiken.

Medan hon satt där hördes små tassande steg borta vid dörren.

– Är det någon hemma här? viskade en liten mjuk röst.

– Ja, jag är hemma svarade Rumpasrumpan nästan lika tyst. Jag sitter i garderoben vid min vävstol. Kom in vem du nu är!

– Jag är allra minsta ullisen, viskade samma mjuka röst och så stod där en liten blåviolett, luddig boll bredvid Rumpastumpan.

– Nej men! utropade Rumpastumpan. Är det en ullis! Jag trodde ni bara kunde vara arga!

– En del av oss verkar lite ilskna, men det är för att de är lite osäkra, sa ullisen. Jag är också ilsk ibland. Det kan man väl få vara?!

– Ja, det är klart man får, svarade Rumpastumpan. Hur kommer det sig att du kommer och hälsar på mig? fortsatte hon.

– Du är precis en sån figur som jag skulle vilja vara vän med. Inte bara möta i köket någon gång, sa ullisen. Och eftersom inget var sig likt idag i alla fall, så passade jag på att gå hit!

– Var det du som satt i lärkträdets topp i morse? frågade Rumpastumpan.

– Ja, det var det, sa ullisen. Därifrån syns havet och molnen väldigt bra.

– Vet du att de andra ullisarna lånade jollen och försökte sig på att ro i morse? frågade Rumpastumpan.

– Jadå, jag såg alltihopa från trädtoppen, svarade ullisen. De skulle ta reda på vart Farfar tagit vägen, men glömde i hastigheten att vi ullisar inte kan ro.

– Var det Farfar de skulle ha tag på, skrattade Rumpastumpan. Varför det?

– Vi gillar honom, sa ullisen. Vi blev ju lite nyfikna när han gav sig iväg på en torsdag istället för på en onsdag.

– Varför var du inte med? undrade Rumpastumpan.

– Jag skulle vara utkik, sa ullisen.

– Aha, på det viset! Hur kan du förresten sitta och titta på havet? Jag har hört att ullisar är rädda för vatten.

– Ja, det stämmer, sa ullisen, alla, utom jag. Vatten är det bästa jag vet.

– Så trevligt! sa Rumpastumpan. Jag gillar också vatten och moln och sånt. Hoppa upp på vävstolen och gör det bekvämt för dig, så fortsätter vi att prata en stund!

Och där satt de och pratade och fnissade till långt in på natten tills de somnade båda två vid vävstolen.

Nästa morgon vaknade Lilla Syster av att det doftade nygräddat bröd.

– Oj, vad det doftar härligt! sa hon för sig själv.

Lilla Syster klev ur sängen och gick ut på balkongverandan. Hon kisade mot solen, den hade precis stigit över horisonten.

Det var andra dagen i rad som hon var vaken så här tidigt. Hon som brukade sova så länge annars.

– Javisst ja, Farfar, tänkte Lilla Syster. Har han kommit tillbaka månntro? Det är bäst jag går ner till bryggan och ser efter om båten ligger där.

– Har du känt så gott det luktar? hördes en röst bakom henne. Tänk att Mor är uppe så här dags och bakar bröd!

Det var Bror som också hade vaknat av den ljuvliga doften.

– Vi går ner till köket och frågar om vi får smaka, fortsatte Bror.

– Mm... svarade Lilla Syster. Kan vi först gå ner till bryggan och se om Farfar har kommit tillbaka?

– Ja, det är klart! sa Bror.

Och så sprang de ner till bryggan.

– Titta, båten är hemma! ropade Lilla Syster. Då är Farfar också hemma. Törs vi gå upp till honom och fråga vad han gjorde på fastlandet? fortsatte hon.

– Jag vet inte riktigt, svarade Bror, men innan vi bestämmer det kan vi väl gå till köket och smaka på brödet. Jag är så hungrig!

– Javisst! sa Lilla Syster. Kom så går vi.

När de kom till köket tvärstannade de. Alldeles tomt! Ingen bröddoft och inget bröd!

– Va!? tjöt bror. Hur kan det lukta bröd när ingen bakar? Jag som är så fruktansvärt sugen!

– Det var konstigt, mumlade Lilla Syster. Antingen bakar Mor i sovrummet eller så spökar det.

– Vi kanske bara inbillade oss, sa Bror. Vi var nog inte riktigt vakna. Kom så går vi upp igen,

När de kom upp på andra våningen mötte de Rumpastumpan och den allra minsta ullisen,

– Har ni känt vad det doftar underbart av nybakt bröd, kvittrade Rumpastumpan.

– Här uppe ja, sa Bror dystert. Men i köket är det alldeles tomt. Inget bröd och inte doftar det bröd heller.

– Det var konstigt, sa minsta ullisen. Det är väl bara i köket det finns en ugn?

– Vi får väl ta reda på hur allt hänger ihop, sa Rumpastumpan beslutsamt. Vi smyger in i Mors och Fars sovrum och ser efter om det bakas något bröd där!

Alla fyra kikade försiktigt in i sovrummet. Där låg Mor och Far och sov så skönt i sina sängar.

De fyra gick ut på balkongverandan.

– Nehej, sa Bror, inget bröd där heller. Då var det väl inbillning då!

– Men det doftar fortfarande nybakat bröd, sa ullisen och vädrade i luften.

Ja, nog doftade det bröd alltid!

De började vandra fram och tillbaka på balkongverandan. Alla fyra vädrade i luften och försökte känna varifrån doften kom.

– Har du sett att Farfars båt ligger vid bryggan, Rumpastumpan, frågade Lilla Syster.

– Nej, det har jag inte, svarade Rumpastumpan. Är det säkert?

– Ja, det är klart. Vi har varit nere vid bryggan och tittat, sa Lilla Syster.

– Åh, då måste vi ta reda på vad han gjorde igår, sa Rumpastumpan ivrigt.

– Är det någon som törs gå upp till Farfar och fråga? sa Bror.

– Kanske jag kan göra det, sa Rumpastumpan.

Så gick de alla fram till dörren som ledde till trappan upp till Farfars vindskupa. Rumpastumpan gläntade på dörren och vädrade i dörrspringan.

– Vet ni vad? sa hon sen. Här doftar det ännu mer bröd. Vad sägs om det?

– Va! Är det Farfar som bakar! sa de andra och såg häpna ut.

Alla skyndade sig att nosa i dörrspringan.

– Du har rätt, Rumpastumpan, sa de. Här doftar det bröd!

– Farfar brukar väl inte baka bröd, sa Lilla Syster. Han har väl inte ens en ugn?

– Nej, inte vad vi vet, sa Bror, men vi är ju inte där så ofta. Vem vet vad han har hittat på sen sist!

– Det borde vi ju faktiskt ha märkt! muttrade Lilla Syster. Eller hur?

– Var inte så säker på det, svarade Bror, du vet ju hur Farfar är!

– Då går jag upp till Farfar, då! sa Rumpastumpan. Följer ni med? Hon vände sig till Bror och Lilla Syster.

– Nä, vi stannar här!

– Du då lilla ullis? sa Rumpastumpan och vände sig mot sin nyfunna vän.

– Ja, jag kan följa med, sa ullisen, men jag känner ju inte alls Farfar.

– Åh, det gör ingenting, sa Rumpastumpan. Förresten är du så liten, så han kanske inte ens lägger märke till dig.

– Hm... sa ullisen.

– Kom då! sa Rumpastumpan och drog med sig ullisen. Jag är så hemskt nyfiken på var Farfar var igår!

Och som vanligt när hon pratade om Farfar fick hon något drömmande i blicken.

Så gick de upp för trappan mot vindskupan.

Utanför dörren till Farfars rum stannde de och såg på varann.

– Jaha, då går vi in då! sa Rumpastumpan. Hon såg lite nervös ut.

– Det är nog bäst att vi knackar först, sa ullisen.

– Ja, så klart, sa Rumpastumpan. Du knackar!

Och så knackade ullisen på dörren till Farfars rum.

– Vänta! hördes Farfar inifrån rummet, kommer strax!

Efter ett par minuter (Rumpastumpan tyckte det var en hel evighet) hördes tassande steg innanför dörren.

– Nu kommer jag och öppnar, sa Farfar, och så stod han där framför dem.

– Jaha?! Farfar såg frågande ut.

– Jo, jag... vi undrar... Vi tänkte bara hälsa på hos Farfar. Det var så länge sen, sa Rumpastumpan virrigt.

– Hälsa på mig! sa Farfar. Det var ovanligt och trevligt!

– Det doftade gott! Som nybakat bröd, sa ullisen försiktigt, så vi kunde inte låta bli.

– Jaså, ni kände att jag bakar bröd, det var ju roligt, myste Farfar. Kom in då, så ska ni få smaka!

Rumpastumpan och ullisen klev försiktigt in i Farfars vindskupa.

Rummet var runt med fönster bara på norrsidan. Mitt i rummet fanns en sorts blandning av kakelugn och spis. Den hade Farfar själv uppfunnit och byggt för många år sen. Bokhyllor fulla med böcker stod lite här och var i rummet. Det fanns också en säng och en gungstol.

Farfar skar upp två tjocka brödskivor.

– Varsågoda! sa han. Smaka nu och säg sen vad ni tycker!

Rumpastumpan och ullisen stirrade på brödet… Det var BLÅTT!

– Brödet är ju blått, sa ullisen. Det ser giftigt ut. Törs vi smaka?

– Det är inte giftigt, sa Farfar. Ät nu!

De tog varsin pytteliten tugga. Sen tittade de på varann.

– Gott, sa ullisen och åt upp hela biten.

– Alldeles fruktansvärt gott! nickade Rumpastumpan. Vad har Farfar haft i degen som smakar så gott? fortsatte hon och vände sig till Farfar.

– Det ser ni, tänker jag inte tala om, svarade Farfar. Det är min lilla hemlighet. Jag har suttit här i gungstolen många nätter och funderat på vad man krydda bröd med och i går natt kom jag på det! Alldeles plötsligt!

– Var det därför Farfar åkte till fastlandet i går? frågade ullisen.

– Jaså, ni la märke till det! sa Farfar och skrattade.

– Om vi gjorde, sa ullisen. Alla ullisar, utom jag, försökte ro efter, men de tappade årorna och höll på att driva till havs istället.

– Javisst, sa Rumpastumpan. Hela huset var upp och nervänt hela dagen i går. Alla gjorde ingenting… Eller hur det nu var!

– Bara för att jag åkte till fastlandet? undrade Farfar. Det gör jag ju varje vecka!

– Jo, men bara på onsdagar! sa ullisen. I går var det torsdag!

– Jag kunde inte vänta till nästa onsdag, förstår ni! svarade Farfar. Menar ni att ni håller sån ordning på när jag ror till fastlandet?

– Javisst, sa Rumpastumpan, det är ju nästan det enda vi har att hålla ordning på!

– Hur kan du baka bröd, förresten? frågade ullisen. Det finns väl ingen ugn här?

– Jo, förstår du, jag har byggt om min spiskakelugn lite grann, sa Farfar, så nu går det att baka i den.

Det blev det alldeles tyst. Ingen kom sig för att säga någonting.

– Nu måste vi nog gå ner till de andra, sa Rumpastumpan, annars spricker de av nyfikenhet.

– Kom ullis så går vi!

– Hejdå, Farfar, sa Rumpastumpan.

– Hejdå Farfar! ekade ullisen.

På balkongverandans räcke satt Bror och Lilla Syster och väntade.

– Nu hörde jag knarr i trappan, sa Lilla Syster. Nu kommer de nog!

Så fort ullisen och Rumpastumpan visade sig i dörren frågade Bror och Lilla Syster:

– Vad gjorde Farfar på fastlandet??

– Skaffade en ovanligt god krydda till sina limpor som han just har bakat, sa Rumpastumpan.

– Ruskigt gott, sa ullisen och slickade sig om nosen.

– Har han en ugn alltså? frågade Bror.

– Ja, han har byggt om sin spiskakelugn lite grann, sa Rumpastumpan.

Hon och ullisen hade kommit överens om att inte berätta att brödet var blått. Det skulle bli en överraskning. Farfar tänkte bjuda på sitt bröd till middagen klockan fem!

– Vad ska vi göra nu då? frågade Lilla Syster.

– Ullisen och jag ska ta en promenad bort till lärkträdet, sa Rumpastumpan.

– Jag för min del tänker sova, sa Bror.

– Typiskt dig, sa Lilla Syster. Jag går nog ner till svampskogen en stund och om där finns några krummelsvampar.

Mor och Far vaknade så småningom.

Far tog sin pipa och funderade på vad för nytta han skulle göra idag.

Mor gick ner till köksträdgården och pratade med salladen och morötterna och allt annat gott som växte där.

– Vi ska nog ha fisk till middagen klockan fem, tänkte Mor. Undrar om Far tycker det är nytta med att fiska idag? Hoppas det! Annars får jag väcka Bror och det blir inte lätt!

– Far, ropade hon. Hallå! Far!

– Vad skriker du för? muttrade Far och dök upp bakom vattentunnan.

– Jaså, var du så nära, sa Mor. Jag undrade bara om du ville fiska middagsfisk. Det skulle vara gott med fisk. Vi har ätit grönsaker så länge.

– Får väl göra det då, fast jag egentligen har nyttigare saker att företa mig, svarade Far. Var finns stora kastspöt?

– Bland trädgårdsredskapen, vet du väl! sa Mor.

– Jaha, sa Far och försvann.

Mor plockade sallad, morötter och potatis. Sen gick hon ner till Regnbågsån och tvättade alltihop.

Mor tyckte om att sitta här vid ån. Vattnet kluckade fram. Hon tvättade potatisarna lite extra, så att hon fick sitta här så länge som möjligt.

Regnbågsån var en fortsättning på Regnbågsfallet som forsade utför Farfarsberget.

Till slut var allt så rent så hon inte kunde tvätta det mer. Då gick hon långsamt tillbaka upp till huset och njöt av sommardagen.

Vid middagen klockan fem bjöd Farfar på sitt blåa nybakade bröd. Alla tyckte det det var vackert blått och smakade fantastiskt!

Både Fiola och Gråstenskvätt dök upp till middagen. De hade känt doften av nybakat bröd!

– Gott det här! sa Mor. Vad har du använt för krydda?

Farfar bara log till svar...

... och tänkte på kryddan han äntligen hittat.

Han mindes hur det var när han var ung.

Långt innan Farfar kom till Fnissarnas ö, så vandrade han omkring i skogarna på fastlandet med sin fiol. Han träffade trulstroll, gråtroll, blåtroll, tomtar och djur i skogarna.

Speciellt blåtrollen gillade han. I deras del av Trollskogen bodde han länge. Deras blå färg hade en märklig inverkan på Farfar och all mat de lagade smakade fantastiskt.

En dag fick han följa med och plocka de små blå bären av en växt som blåtrollen kallade för trolldroppar.

Den växte bara på ett ställe i Trollskogen och det var bara blåtrollen som visste var.

Blåtrollen använde bäret till att färga sin päls blå och att krydda maten med. Bäret gjorde så att den som åt maten tyckte den var det godaste de hade smakat. Maten blev blå!

Till slut bestämde sig Farfar för att fortsätta sin vandring och upptäcka nya platser.

I samma ögonblick som han lämnade blåtrollens del av skogen, så mindes han inte längre det blå bären och var de växte.

Efter många år av vandring hamnade Farfar till slut på Fnissarnas ö. Han trivdes mycket bra med fnissarna som bodde där.

På Fnissarnas ö bodde också Fiola som bara ville spela fiol, men inte hade någon. Farfar lånade ut sin fiol till Fiola och sen gjorde hon inte något annat än spelade fiol.

Farfar klarade sig bra utan sin fiol. Det fanns så mycket annat intressant att göra här på Fnissarnas ö. Han hittade en hel samling med böcker i en jordkällare på norra sidan av ön. Till böckerna byggde han några bokhyllor som han ställde i sin vindskupa. Han byggde en roddbåt och lärde sig att ro.

Hur han kom att kallas för Farfar mindes han inte och han kom inte ihåg vad han hette egentligen.

På Fnissarnas ö blev han Farfar till alla.

Han byggde om sin kakelugnsspis, så det gick att baka bröd i den.

När han kom till ön, så blev han fascinerad av ullisarnas blålila pälsfärg.

Varje gång han såg ullisarna kändes det som att han hade glömt något han borde ha kommit ihåg.

Då började han ro till fastlandet varje onsdag och vandra i skogarna där för att se om han kunde minnas det han glömt…

Han satt i gungstolen och försökte minnas. Han satt på Farfarsberget med ingefärsdricka och funderade och varje gång han såg ullisarna så tyckte han att minnet blev bättre.

Så en natt i gungstolen mindes han plötsligt blåtrollen och deras trolldroppar!

Det var natten till en torsdag.

Han gav sig iväg i gryningen med roddbåten. Gick iland på fastlandet och vandrade till blåtrollens del av Trollskogen. Han hittade några trolldroppsbär, stoppade dem i fickan och tidigt på fredagsmorgonen kom han tillbaka till Fnissarnas ö.

Han började genast att baka bröd!

Trolldropparna förblev en hemlighet...